Lektion 2 av 5
Vakjakt
Vakjakt innebär att jägaren är stilla och väntar in vilt på en förutbestämd plats, till exempel ett högsäte, en vaktorn, en åkerkant eller en åtel. Jaktformen är vanlig för vildsvin, räv, kråkfåglar och predatorer, ofta i skymning, gryning eller mörker.
- Förstå grundprincipen bakom vakjakt.
- Känna till vilka arter och miljöer vakjakt typiskt används för.
- Förstå vilken utrustning som hör till vakjakt.
- Förstå vilka risker som är särskilt kopplade till mörker och åtelplatser.
Huvudförklaring
Vid vakjakt intar jägaren en fast position, exempelvis ett högsäte, en vaktorn eller en markplats vid en skogskant, och väntar på att vilt ska visa sig. Jaktformen används mycket för vildsvin vid åtelplatser, men även för räv, grävling och kråkfåglar vid åtel eller lockjakt, samt för rådjur och hjort vid åker och foderplatser.
Eftersom vakjakt ofta sker i skymning, gryning eller mörker används gärna hjälpmedel som stadigt stöd och tydlig kännedom om skjutriktningar som förberetts i dagsljus. En bra vakplats ger god sikt, säker bakgrund i alla riktningar man avser skjuta samt vind som inte förråder jägaren.
Vakjakt bedrivs vanligen utan hund under själva vaktpasset, men en apporterande hund eller en eftersökshund kan behövas efteråt för att ta hand om det fällda viltet eller spåra ett skadat djur.
Exempel
Exempel
En jägare sitter i ett högsäte vid en åtelplats för vildsvin. Skjutriktningarna och kulfånget kontrollerades i dagsljus. När ett djur dyker upp i mörkret måste jägaren ändå säkert kunna artbestämma djuret innan skott.
- Att inte kontrollera skjutriktningar och kulfång innan mörkret faller på.
- Att förväxla art i dåligt ljus vid åtelplatser.
- Att placera vakplatsen så att vinden avslöjar jägaren för viltet.
- Att glömma att förbereda hur eftersök ska ske om djuret försvinner skadat.
- Vakjakt sker från en fast plats, ofta högsäte eller vaktorn.
- Vanliga arter är vildsvin, räv, kråkfåglar och rådjur vid åtel eller foderplats.
- Skjutriktningar och kulfång ska kontrolleras i dagsljus.
- Apporterande och eftersökshundar används ofta efter skott, inte under passet.