Lektion 3 av 5
Skogshöns och fälthöns
Skogshöns som tjäder, orre och järpe samt fälthöns som rapphöna är marklevande fåglar med stark koppling till sin biotop. De är väl kamouflerade, trycker ofta hårt och ger därför mycket kort observationstid när de går upp.
- Beskriva tjäderns och orrens kännetecken samt skillnader i storlek och könsdräkt.
- Beskriva järpens och rapphönans kännetecken och typiska biotoper.
- Redogöra för tjäderns och orrens spelbeteende och hur spellätena skiljer sig åt.
- Förklara varför hönsfåglarnas tryckbeteende gör observationstiden kort och bedömningen svårare.
Huvudförklaring
Tjädern är vår största hönsfågel. Tuppen har en mörk, nästan svart fjäderdräkt med grönskimrande metallglans på bröstet, röd ögonrand och kraftig, ljus näbb. Hönan är betydligt mindre, brunspräcklig och väl kamouflerad, och har en rostfärgad bröstfläck som är ett bra stöd för att skilja henne från orrhönan. Tjädern hör hemma i äldre barrskog, gärna med inslag av tallhedar och myrmarker. Vintertid utgör tallbarr en viktig del av födan.
Orren är mindre än tjädern. Orrtuppen är blåsvart med en karakteristisk lyrformad stjärt och vita undre stjärttäckare som syns tydligt vid spel och i flykt. Orrhönan liknar tjäderhönan men är mindre, saknar den rostfärgade bröstfläcken och har en rakare avskuren stjärt. Orren förekommer i myrmarker, hyggeskanter och blandskog, alltså i regel en öppnare miljö än tjäderns.
Både tjäder och orre spelar på våren, ofta på samma spelplatser (lekar) år efter år. Tjäderns spel beskrivs vanligen som knäppande ljud som övergår i en slipande ton, medan orrens spel är ett porlande, bubblande kuttrande som kan höras på långt håll. Att känna igen spellätena har betydelse både för artbestämning och för att undvika att störa fåglarna under en känslig period.
Järpen är klart mindre än tjäder och orre, har rundad kroppsform och en tofs på huvudet som kan resas. Den lever undanskymt i tät, ofta fuktig granskog med inslag av al och björk, och upptäcks inte sällan först genom sitt tunna, visslande läte eller när den går upp mycket nära med ett kraftigt vingsurr.
Rapphönan är ett fälthöns i det öppna jordbrukslandskapet, till skillnad från skogshönsen. Den är brunorange med grå bröstteckning, och hos hanen ses ofta en mörk, hästskoformad fläck på buken; teckningen kan förekomma även hos honor men är då i regel svagare. Rapphöns lever i familjegrupper som kallas kedjor, trycker hårt mot marken och går upp samtidigt i en explosiv, låg flykt.
Gemensamt för dessa arter är att de är väl kamouflerade mot sin biotop och ofta trycker tills faran är mycket nära. Uppflogen kommer därför plötsligt och ger kort tid för bedömning, vilket ställer höga krav på förhandskunskap om vilka arter som kan finnas på platsen.
Exempel
Exempel
En tidig vårmorgon hör du ett porlande, bubblande läte från en myrkant. Lätet talar för spelande orre snarare än tjäder, vars spel i stället beskrivs som knäppningar som övergår i en slipande ton. Att kunna skilja lätena åt hjälper dig också att hålla avstånd till spelplatsen under den känsliga perioden.
- Att förväxla tjäderhöna och orrhöna genom att inte leta efter bröstfläcken.
- Att blanda ihop tjäderns och orrens spelläten.
- Att tro att rapphönan är en skogsfågel trots att den hör till öppen mark.
- Att missa järpens tofs och dess mindre storlek jämfört med orre.
- Att bestämma art efter en mycket kort uppflog utan andra hållpunkter.
- Tjädern är störst; tuppen är mörk med metallglans och röd ögonrand.
- Orrtuppen känns igen på lyrformad stjärt och vita undre stjärttäckare.
- Tjäderhönans rostfärgade bröstfläck saknas hos den mindre orrhönan.
- Järpen är liten, tofsförsedd och lever undanskymt i tät granskog.
- Rapphönan lever i kedjor i öppen jordbruksmark och går upp explosivt.