Lektion 2 av 5
Spillning och betesskador
Spillning, betesskador, fejning och bök berättar mycket om vilka arter som använder ett område. Utseendet varierar dock med föda, årstid och djurets ålder, så tecknen bör tolkas som indikationer snarare än som facit.
- Beskriva hur spillning skiljer sig i grova drag mellan klövviltarter.
- Förklara hur föda och årstid förändrar spillningens form och konsistens.
- Skilja hjortdjurens avslitna bete från gnagares avbitna snitt.
- Förklara vad fejning, lega, bök och gyttjebad är och vilka arter de indikerar.
- Motivera varför spillning och skadebild sällan räcker för säker artbestämning.
Huvudförklaring
Klövviltets spillning skiljer sig framför allt i storlek. Rådjurets spillning består av små, ofta avlånga korn som brukar ligga samlade, medan älgens är betydligt större. Kronhjortens och dovhjortens spillning ligger storleksmässigt mellan dessa och kan vara svår att skilja åt i fält. Storleken varierar dessutom med djurets ålder, så en kalvs spillning kan likna ett mindre hjortdjurs. Vildsvinets spillning är oftare oformlig, klumpig eller korvliknande och kan innehålla synliga rester av rötter, säd eller frukt.
Födan styr konsistensen. På vinterhalvåret, när födan är torrare och mer träig, avges spillningen oftare som lösa, distinkta korn. Sommartid, när födan är saftig och vattenrik, kan samma art i stället lämna en klibbig, sammanhängande klump. Att bedöma art enbart på spillningens form är därför osäkert, särskilt mellan de mellanstora hjortdjuren.
Betesskador berättar hur födan tagits. Hjortdjur saknar framtänder i överkäken och river därför av kvistar och skott mot en tandlös gomplatta, vilket ger en fransig, uppfläkt brottyta. Gnagare och harar har vassa framtänder i både över- och underkäke och lämnar i stället ett rent, snett avbitet snitt. Barkgnag, toppskottsbete och stambrott på ungtall är exempel på skador som ofta kopplas till älg och annat klövvilt, men skadebilden bör läsas ihop med spår och spillning i beståndet innan art anges.
Andra tecken: fejning är när hjortdjurshanar gnider de nyvuxna hornen mot stammar och grenar när basthuden torkar och lossnar, vilket lämnar avskavd bark och blottad ved. Legan är den nedtryckta platsen där ett djur legat. Bök är vildsvinets uppgrävda och omvända markyta. Gyttjebad, eller suhål, är fuktiga gropar där framför allt vildsvin vältrar sig, ofta med gyttjeavtryck på närliggande stammar. Var för sig pekar tecknen åt ett håll; tillsammans blir bilden betydligt säkrare.
Exempel
Exempel
Du hittar avbetade toppskott med fransig, uppfläkt brottyta i en ungtallplanta och spillningskorn i högar intill. Brottytan talar för hjortdjur snarare än hare, men kornens storlek ligger nära gränsen mellan rådjur och dovhjort. Du noterar då artgrupp, inte art, och letar efter stämplar och fejningsskador innan du drar en slutsats.
- Att ange art på spillningens form utan hänsyn till årstid och föda.
- Att blanda ihop harens rena snitt med hjortdjurets fransiga brottyta.
- Att tro att spillningsstorlek alltid skiljer arterna åt, trots att kalvar ger mindre korn.
- Att tolka all uppgrävd mark som vildsvinsbök utan att söka fler tecken.
- Att tro att fejning bara handlar om att djuret kliar sig.
- Rådjurets spillning är liten, älgens klart större, hjortarnas där emellan.
- Saftig sommarföda kan ge sammanhängande klumpar i stället för korn.
- Hjortdjur river av fransigt, gnagare och harar biter av rent och snett.
- Fejning, lega, bök och gyttjebad är tecken på olika arters beteenden.
- Väg alltid samman flera tecken innan art anges.